Av känslor blir det toner och av tankar blir det ord.

Jag är inte säker på hur väl jag passar in i en värld kallad musikvärld. Jag kanske inte ens skulle kalla mig själv för musiker. Men jag vet att jag har känslor och tankar inom mig. Känslor som blir till toner och tankar som blir till ord. Och vem vet vad det skulle bli av allt som finns inom mig om det inte fick komma ut i melodier och i sång.

Den största anledningen till att jag skapar är för att jag på så sätt får lätta på hjärta och tanke. Lätta på allt det som inte är så lätt med att vara människa. Det är framför allt när mitt hjärta känns tungt som jag skapar vilket antagligen är anledningen till att de flesta av mina låtar vaggas utav en känsla av vemod. Ett vemod som egentligen innehåller mycket vackert. När jag med varsam hand vågar röra vid det som gör ont blir det till något fint i stället. På något nästan magiskt sätt blir det till en låt, en slags tröst, som gör att det tunga blir mindre tungt och det mörka mindre mörkt.

Nog är det lite typiskt mig att vilja ta någonting som gör ont och omvandla det till något fint. Något fint som jag kan sedan kan ge vidare. Jag har kommit att gilla känslan av att få skapa något för egen skull och sedan släppa det fritt att hamna där det vill, eller är menat, att hamna. Jag styr inte över hur det ska tas emot. Det enda jag vet är att jag har släppt i väg det med goda intentioner och förhoppningen om att det ska landa någonstans där det landar rätt. Att det landar hos någon där det gör gott. Och det är väl därför som jag ändå hamnat i musikvärlden. Även om det finns bitar som jag inte alltid känner igen mig i vet jag att det är här jag ska vara. Det kanske är så enkelt att en måste gå genom musikvärlden för att komma till Moonicavärlden. Min värld. Där det är starkt att vara sårbar. En värld som låter värme och självrespekt lysa klart. Världen där man får vara både skör och oslagbar, på samma gång.



xoxo


2018-12-20